Sajm

Alkohol

Vi vet med säkerhet att alkohol har använts som berusningsmedel långt före kristu födelse.

Faktum är att du i princip kan äta jästa frukter för att uppnå en promillehalt som i många fall upplevs tillfredställande.

Vi har väl alla någongång läst underhållande artiklar eller sett med egna ögon hur älgar varit på dessa ruttna äpplen och sedermera uppträtt argsint eller förvirrade, det jag vill ha sagt är att det tyvärr inte bara är älgar som beter sig så under berusningens tillstånd.

I Sverige räknar man med att det finns minst 10.000 vårdplatser för människor med alkoholproblem.

Mellan 5000-7000 svenskar dör varje år pågrund utav sjukdomar eller skador som har samband med alkohol, 8/10 personer som drunknar har alkohol i blodet, precis som dem 30% av alla som dör i trafiken.

I en välkänd morgontidning kunde man för en vecka sedan läsa hur ungas drickande allt för ofta medför oskyddade samlag, bilder blir tagna och andra ångestframkallande ting sker som annars förmodligen inte hade hänt.

För att inte tala om alla lördagar eller söndagar som blir som bortkastade tack vare en fruktansvärd baksmälla.

För att inte tala om alla pengar som går åt, för billigt är det väl knappast?

En solig augustidag 1922 fick våra morföräldrars föräldrar möjlighet att rösta för eller emot ett alkoholförbud, Nästan halva sveriges dåvarande befolkning tyckte som jag gör nu, men det räckte tyvärr inte. 49% mot 51%.

Hade vi haft en omröstning idag är jag nästan säker på det inte hade blivit lika jämt, alkoholen hade garanterat vunnit och fortsatt förpesta människa och samhälle.

Jag vill inte få er att byta ut champagnen på nyår mot saft eller fanta, men jag vill försöka få er att inte förknippa varje helg med rusdrycker

Jag tänker altså inte försöka få er att bli nykterister men jag hoppas att ni kan ta till er vad som sagts och inse att alla i slutändan gynnas.

Jag förväntar mig inte att mitt tal här ska bli göra något revulotionerande för Sverige som land, men jag tror starkt att om ni följer mina råd till viss del så kanske inte någon av oss här inne behöva vara dem som håller den negativa alkoholstatestiken uppe.

Den alltid lika dåliga frågan är såklart : Vad ska vi göra istället?

Ett enkelt svar från min sida är att försöka investera energi i aktiviteter, sinne kropp och själ.

Jag vill slå ett slag för den svenska naturen, för dom svenska möjligheterna att spela vilken sport du vill, för den svenska rätten du har som ger dig möjlighet att umgås med vem du vill.

Om du tänker efter och frågar dig själv vad som egentligen är roligast, en kväll full med alkohol där du spenderar halva din lön för att sedan inte minnas hälften eller en kväll med dina närmaste vänner där du spelar laserdome, kör twister i vardagsrummet eller dansmattan till ditt playstation? Jag tror vi kan vara överens om att dessa sistnämnda både är det roligaste och det smartaste

1990 gjordes en undersökning som visade att den totala samhällskostnaden över gick 100miljarder kronor, 100miljarder kronor som i min mening hade kunnat spenderas bra mycket bättre än att bekosta skador alkoholen har gett.

Inte nog med att dina föräldrar kommer slippa se dig i ditt sämsta skick, inte nog med att du kommer slippa ångra saker du sagt.

Förhoppningsvis bör även dina framtida barn vara glada över att ha sluppit berusade och pinsamma föräldrar.

Som ni säkert redan förstår så hjälper mina råd inte bara er själv, dom hjälper din släkt och dina vänner, dom hjälper människor som kanske behöver vård av anledningar dom inte satt sig i själva, kort och gott är ett alkohol-avstående något som gynnas precis allt och alla.

Hyresrätter köps upp av bostadsbolag som omvandlar dessa till bostadsrätter, i tidningen idag står det om en mamma och hennes fem barn som bor på 20kvm. På nästa sida kan du läsa hur åldringar trillat ner för trappor på sina hem och sedermera avlidit.

Med handen på hjärtat har jag ett par punkter i belastningsregistret, men jag har även gjort mycket av det som ska göras för att vara en god medborgare. Jag försöker leva efter olika motton i stil med "ingen kan göra allt men alla kan göra något". Som tidigare nämnt sitter mitt hjärta till vänster och blodet är rött, hellre att alla har ungefär lika bra än att det finns några på toppen men fler på botten.

Det talas om att Sverige är ett oerhört tryggt land, men detta mina vänner, det stämmer inte.

Vi blir ilurade en ideologi som från födseln menar att vi har det fantastiskt bra. Precis som USA, kolla runt lite och inse snart att USA:s invånare är helt övertygade om att dem lever i bästa demokrati och att deras land är världens bästa. Tyvärr kan det inte bli bra när man lånar för mer än man har råd med och därför har detta perfekta land fått bostadskris som heter duga.

Trots allt finns det ju länder som har det sämre, givetvis. Vad du än någonsin råkar ut för har andra garanterat haft det värre så enligt mig kan man inte se saker på det viset.

På vilket sätt ska man se det då? Se det såhär;
 Efter lång jävla utbildning kommer du med största sannolikhet inte få ett jobb du är glad över att ha varje morgon, gå upp och sjunga i duschen för att sedan bege dig till drömjobbet. Skulle du mot förmodan trivas på ditt jobb så kommer du formodligen inte ha ett liv du trivs med för att jobb som värmer hjärtat är oftast ganska lågavlönade, när du väl gjort ditt i ungefär 65års ålder så inser du att kristdemokraterna vill höja pensionsåldern till 72, 72 jävla år som gått förbi i en väldans fart och vips så är det du som trillar i trappan - Är det egentligen konstigt att ungdomar idag drömmer om att bli värdetransportrånare?

Julaftonsmorgon är här och utan problem kan jag se tillbaka på alla forna jular. Mina första jular utspelade sig alltid hos mormor och morfar, stort hus. Alltid först vaken denna dagen, hur trappan från övervåningen ner till bottenvåningen knakade finns alltid i mitt minne. Om många har det så eller om det beror på min nyfikenhet och koncentrationssvårighet vet jag inte, men vi har alltid haft en liten regel för julaftonsmorgon. Ett paket får öppnas på morgonen och resten efter Kalle. Här gällde det att hitta det största och mest intressanta paketet, allt för att ha något att göra till nästa paket-öppning..

Jag hade visserligen kunnat köra nästan samma race idag. Trots att ingen är här har jag ett par klappar som väntar men någon nyfikenhet hittar jag inte.
Får se hur det blir, kanske dom tas med hem till Daniel som så vänligt tar emot en ensam Simon på självaste Julafton. Fina presenter till hela familjen, tre cigarrer till herrarna i huset och en flaska rödtjut, dessutom har jag förberett ett tal, helt fantastiskt.

Och så kom dagen D.

Allt var färdigpackat, klockan stod på 05.00 och mamma kom in för att ge mig min ny utskrivna kåvepenin, den andra kåvepenin på mindre än ett dygn. Dagen innan dagen D fick jag i sista sekund besöka vårdcentralen som kunde konstatera att min onda hals var halsfluss, bakteriell halsfluss som slutar kännas och göra ont redan två dagar efter första pencillin-intag.

Dålig start på en intressant resa men halsflussen satte tyvärr inte pricken över i:et, det gjorde strömavbrottet som drabbade våran lägenhet strax efter andra kåvepenin-intaget.

Att duscha och samtidigt hålla i en ficklampa var en ny upplevelse. Som vanligt gick ju allting ändå bra men såna där saker får mig att tro att något högre väsen inte vill att jag ska resa. 

07.40 gick bussen ifrån Göteborgs central. Inte nog med internet ombord så fanns också bussens egna svar på Idol-Agnes, en riktig primadonna förgyllde hela min tillvaro till Stockholm. Varför ska det vara så svart att bara uttala några små vänliga ord till någon som faktiskt förtjänar det?

Tomas Arvidsson har skrivit en bok som han givit titeln Andras Pengar och drygt 100 sidor in i boken var jag framme i Stockholm. Det är först nu jag ångrar all min packning, 2 megaväskor ~50kg och en hyffsat ful ryggsäck.

Tack vare mina mina stora väskor fick jag mig en trevlig men ack så kämpig rundvandring i Stockholms central i jakt på en tillräckligt stor förvaringsbox.

Mcdonalds fick mätta min mage och efter att maten blivit smällt fann jag det rätt att ta en sista öl innan resan kunde börja.

satt jag i en skinnfåtölj men en stor kall staropramen i ena handen och denna lilla söta maskin i andra, 16.00 ska jag möta resten. 16.25 hittade dom mig eller jag dom, hur man nu vill se på det. En jädrans massa kånkande på väskor senare hade vi både checkat in och gått mot gaten. Till min stora förtjusning blev det skönt att inse att jag inte skulle vara det ända stycket lamkött. Kristoffer ca 23år hjälper mig hålla medelåldern i shackt

Han beställde något gott ur flygplatsens egna O´learys och jag tog tillfället i akt att en sista gång ringa till dem viktigaste, Mamma och Lovisa.

Om vi utgår ifrån den stunden vi satt på resturangen så var det inte lång tid kvar innan jag skulle inse vad jag gett mig in på.

Boarding blinkar på skärmen och vi rör oss mot dem andra borta vid gate 19, än så länge är allt ok.

Det är nu det händer, det är nu jag ser en grupp äldre människor sitta mitt bland folk och ber. Händerna knäppta och näsan mot marken. Jag låtsas också be men hinner inte komma så långt innan min grupp utbryter i en samstämmig sång.

"Detta är dagen ja detta är dagen som herren gjort ja som herren gjort" Och jag tycker mig känna igen den och nästan kunna sjunga med. Inte förens dom kör samma sång fast på ryska så förstår jag varför. Ukraina 2003.

Inne på planet blev vi serverade älg och sen startade dom någon film och 2timmar senare mellan-landade vi i rom och återigen var vi i luften på väg mot Etiopien.

Ni som känner mig förstår nog att jag hade ganska svårt att sova men efter mycket vrid och vänd i flygplans-stolen föll jag tillsammans med John blund en stund.

7.40landade flyg BT703 i ett betydligt varmare klimat. Av någon anledning känns det extra skönt att få höra att Östersund vid samma tidpunkt hade -10. Nåja, äntligen framme.

Jag kan ärligt säga att jag inte ser mycket "rasism" i Sverige även om jag tror på invandrare när dom säger att dom upplever det men när jag steg in i Etiopien förstod jag hur dom känner sig. Allas ögon vände efter mig och för en gångs skull kände jag mig udda.

Tre minibussar plockade upp oss och vår packning. Färden till vårat gästhus gick smidigt trots att dom inte har några rödljus och att alla tutar på varann, helt plötsligt springer en liten pojke fram till bilen när vi kör sakta och pekar på sin mun, en gest som inte kan tolkas annat än "Jag är hungrig". Tyvärr hade jag inget att ge honom vid det tillfället och för att klara nästa liknande situation så grävde jag snabbt igenom min väska och hittade en påse med chips som vi fick på planet. Chipspåsen i handen ocvh rutan öppen, överallt såg man folk ligga på gatan, sitta med ett ben eller inga armar. Det blev just en liten grabb utan en arm som fick ta del av dom där chipsen, drygt 5minuter efter första hjärtskärande "jag är hungrig".

Efter att alla väskor blivit inpackade så blev det en samling, ingen bön denna gång men lite schemaläggning och planering, avslutning sång.

Efter att ha smakat en trevligt frukost så begav vi oss mot Tottam(?)-bergen där "vedflickorna" gick en duktigt lång nedförsbacke med en last jag själv knappt kunde bära. Det finns även bra bilder på det här.

När vi åkt hela vägen upp för backen och mött ett 50tal vedflickor hamnade vi i en liten by eller kanske rättare sagt ett område, ett område där majoriteten var Aids-drabbade. Anledning är att dem helt enkelt blir utstötta ur samhället här i centrum just pågrund av sin smitta.

Vi blev varmt välkomna i byn och invånarna var folk i alla åldrar.

En pojke som uppskattningsvis var i min ålder pratade nog bättre engelska än mig, det fick dom lära sig i skolan.

Det är nu jag börjar fundera och inse svikterna i vårat samhälle. Vi tar inte åt oss av vad skolan ger oss, då hade alla haft MVG, vi är trötta på skiten och inte intresserade, för många tror jag studiebidraget är den drivande faktorn till att gå till skolan.

När ett barn får möjlighet att gå i skolan här så är det med stolthet och nöje dem ser till att inte missa en ända dag

Åter till pojken jag pratade med. Han förklarade sig på bra engelska och sade samtidigt att han studerat 3år, något som är ganska mycket i den här delen av världen. Ändå fick han inga jobb, han hade aids.

Vänligt mottagna och snart uppdelade i 3grupper, varje grupp fick en etiopisk/engelsk-tolk som översatte.

Varje grupp fick gå in i olika hyddor och kåkstäder, altså grupp 1 fick se hur familj 1levde etc.

Jag var i grupp 3 och när vi kommit halvvägs i rundvandringen i deras hem dök en rödögd arg och gapig snubbe plötsligt upp, förmodligen duktigt berusad. Ingen utom han hade något emot att vi kom och jag förstod ju såklart inte vad han skrek åt oss men eftersom dom andra i hans familj skrattade åt honom kändes det inte så farligt. Pengarna han fick knycklade han ihop och kastade i aniktet på den som ville ge dem, vi valde att gå innan det hände mer saker.

Dagens sista aktivitet blev att möta en grupp tjejer på 14-17år som tidigare varit prostituerade men nu hade fått tak över huvudet och symaskins-jobb, jag köpte en sött kök-kit bestående av rosa grytlapp, rosa förkläde och rosa tyghanske.

På vägen hem där ifrån stannade vi och köpte bananer, inte till min förtjusning för dom var hyffsat bruna allihop.

Som plåster på dom nygjorda såren var det den godaste banan jag ätit, inte brun inuti och inga bekämpningsmedel och den godaste konsitens en banan kan ha trots att jag bara köpte dom lite syrligare och grönare hemma i sverige.

Kvällen kom och det skulle bli kvällsmat, jag gick ut på gatan och tog 15steg sen hade jag ett tiotal olika limpor att välja mellan, två chockorangea korvbrödsliknande bröd fångade min uppmärksamhet, på min dåliga engelska försökte jag fråga vad det var för bröd och jag tyckte hon sa curry, betalat och klart.

Väl hemma igen insåg jaag att det inte var curry i brödet men ändå

Innan vi åkte iväg på morgonen låste jag in alla värdesaker i en securitybox, för säkerhets skull. Tyvärr ångrade jag detta när jag vi kom hem på kvällen för snubben som låste in det var den enda som hade nyckel och han hade dessutom slutat för dagen.

Ett nej är alltid en början till ett ja, tänkte jag och försökte tjata mig till att hans kollegor skulle ringa hit honom. Bra tänkt, för kom det gjorde han, 3 på natten lokal-tid. Men min dator fick jag och mycket blev skrivet. Halv 12 valde jag att gå upp och lägga mig, alla som utom jag som dessutom tryckt två propavan för att få lite ro. För att få beklaga mig lite så tog det en liten tid att somna men det berodde nog till stor det på den där sjukt obekväma, hårda och stora kudden. 10.00 dagen efter skulle vi till en kyrka i närheten.

Att SonyEricsson verkar vara dem enda som är smarta och gör så att larmet ringer högt fast mobilen är på ljudlös, fick jag veta i morse. Trots att jag ställt min nokia på 8.30 så blev jag väckt av Åke, en snubbe ur vårat gäng som också delar rum med mig "Björn beordrade mig att väcka dig nu så du får äta lite innan vi går iväg" klockan var 9.15. När jag kom ner till dem andra skulle alla vara färdiga 9.40 för att gemensamt gå till kyrkan.

Sen jag åkte hemifrån har håret bara blivit mer och mer fett, det kändes med andra ord som ett bra val att ta en dusch.

Det var det inte, huttrande står jag i den iskalla duschen som droppar halvt och försöker tvätta mig, visst det går och det man inte dör av härdas man. En mygga flög in genom fönstret och tankarna på malaria väcktes, dog de gjorde han oavsett malaria eller inte.

Du förstår att vattnet här är inget dom skryter med och vi har blivit rekommenderade att skölja våra tandborstar i flaskvatten för vår egen skull, detta har jag glömt av 2gånger men den som lever får se. En liten kopp kaffe och pencillinen blev nersköljd.

Med en oerhörd gästfrihet blev vi välkomnade in i deras församling, uppskattningsvis 200-300 svarta människor lyssnade till pastorn, eftersom jag inte förstår deras språk får jag erkänna att det var lite uttråkande men titt som tätt ropade olika människor "amen" och "haleluja", förmodligen i samband med att pastorn säger något dom tyckte var bra.

Denna gudstjänst kan närmast beskrivas som en schen ur Whoppi Goldbergs film "Nunna på vift" eller vad den heter, som hämtat från USA och deras rockliknande gudstjänster där hela församligen dansar något fantastiskt och sjunger med högre

än självaste kören. Dock hade jag denna upplevelse sen då vi var i Ukraina men fortfarande lika intressant att se.

Jag minns inte om jag skrivit det tidigare men det verkar lite som om vi vita är något "högre" för befolkningen i detta landet.

På vägen ut ur kyrkan nästan trängde sig folk fram till oss för att skaka hand. Minen på den lilla flickan som blir klappad på huvudet efter en handskakning kan nästan jämföras med minen på en fjortonårig emoflicka som just träffat kent.

Tillbaka till vårat gästhus och sen in i minibussarna och åka mot resturangen, någon bit kött och en omelett och bröd till det.

Brödbullarna som blev kvar efter att vi blivit mätta stoppade vi ner i våra väskor och delade ut till barnen i närheten.

Resten av gruppen begav sig mot något bröllop, jag tror det var en av killarna som jobbar på vårat gästhus som skulle gifta sig och jag skulle inte bli förvånad om det är något fint och förnämt här att synas med vita människor, ingen av oss känner ju han och trots det blev vi alla inbjudna.

Jag och den andra enda unga tog en promenad genom stan, kanske har skrivit det tidigare men det brukar inte vara problem att hitta till saker och ting i andra länder, kroppsspråket är något som enligt mig är oerhört underskattat, ett exempel kan jag ta när vi var i Ukraina! Ordet bazar betydde marknad och med det enda ordet letade vi oss 1-2kilometer varje morgon innan resten av gruppen vaknat, och dessutom är alla väldigt vänliga. Likaså här, även om den bara kan någrafå ord på engelska så försöker dom.

Ett par skor som han sa skulle kosta 300birr (1birr = 0,85kr) fick jag för 100birr, vilket även det är mycket för att vara här. Med andra ord blev jag nog lite blåst. En Coca Cola 33cl kostade 7,90birr i supermarket men i dem små affärsbodarna fanns 50cl för 3-5birr. Konstigt.

Möjligen har jag inte heller nämnt detta innan men gästhuset vi bodde dem första dagarna på låg mitt emot Amerikanska ambassaden, och dom där amerikanerna är lustiga altså. Någon i vårt gäng hade fotograferat "åt hållet" där ambassaden låg vilket är förbjudet, stället har sensorer som reagerar på fotoblixtar. Dom stoppade oss och kollade igenom kameran.

Hemma igen blev det lite käk och omorganisering med väskor för vi skulle ta med oss så lite som möjligt till stället vi skulle till, Chensea. Resten av väskorna (i mitt fal väskan) fick stanna på gästhuset där vi även ska sova dom sista två dagarna.

Jag tror jag är den enda som är vaken, klockan kan vara ca 21-21.30. Lite tid i tystnad så jag satte mig ner och läste samtidigt som jag drack en god varma koppen med smak av jordgubb, sida 213 av 300 ungefär i mitten på sidan så kommer en svar snubbe in i rummet jag sitter och frågar på svenska om jag vill ha mat. "No thank you" svarade jag. Saken är att någon a dem som jobbar på gästhuset har varit i Sverige nångång och således även kan några ord svenska. Jag läste lite mer medans han åt och när jag skulle hämta lite juice så frågar jag på engelska om han ville ha och då får vi lite kontakt typ, snubben kunde flytande Svenska och bott i Sverige 21år, ett år hade han varit i Etiopien och skulle hem om tre månader. Han är här och gör reklam för sitt företag han har där hemma. Dessutom var det han som grundade gratisfestivalen Hoodsfred i Stockholm.

Inte nog med det så lovade han att han var kvar när vi kom tillbaka från Chensea så jag ska försöka smöra in mig till volontär eller sådär.

4.20blev jag väckt, dags att gå upp. Meningen var att vi skulle vara färdiga och åka kl 05 på morgonen men det blev nog

närmare 5.30.

Först hämtade vi upp ett gäng etiopier som på något vis samarbetar med dom som jobbar på gästhuset, sammanlagt var vi tre minibussar med 10personer i varje, ungefär som ying och yang, hälften svart och hälften vit.

Första stoppet blev efter ca 2timmars bilfärd. Omelett och cola blev beställt, bredvid "resturangen" vi åt på stod en motorcykel, en ny motorcykel som var till salu altså. Vi pratade lite lätt i våran grupp vad en sådan skulle kosta i Sverige ; runt 80-100.000kr. Här kostade den 12.500birr, med andra ord ca 10.000kr

När vi väl kommit iväg tog det ca 3timmar innan nästa stopp, där mötte vi det första vi gjorde ett par grabbar som ville sälja jordnötter, ett kilo uppskattningsvis och kostade 20birr. Vi letade efter någon lunch som skulle kunna gå ner, omelett var nog ingen riktigt sugen på igen. Någon tipsade oss om ett "pasta-house" men efter lite checking där serverade dom bara pasta två ggr i veckan, skumt värre. Istället hittade vi ett hotell med majoritet vita, första gången vi såg andra vita nästan, tror dom flesta var tyskar och det hela förklarades med att stället där vi stannade, altså stället med hotellet låg nära någon typ av nationalpark som tydligen var något turistmål med typ safari eller liknande.

Inne på hotellet blev vi serverade mat. Pasta till allas förtjusning. Dock var det den mest utspädda pastasåsen jag skådat, men åt det gjorde man ändå.

Som jag nämnt tidigare så var vi blandat med svarta och vita och dem svarta om jag får kalla dem så, stressade något oerhört, senare förstod vi varför.

Alla i bilarna och redo att åka men utanför fönstret såg jag en riktigt fin halsduk/någonting vävt, som jag köpte. Dessutom fann jag det lite lustigt att köpa en svart t-shirt med gul text "NO JESUS NO LIFE".

Efter ytterligare några timmars bilfärd så upphörde asfalten och resten av resan förblev skakig.

Jag antar att vi även kom "ganska högt över havet" eller hur man säger för jag lyckades tryckutjämna 4-6ggr med samma resultat som i ett flygplan.

Ju längre vi kom desto mer boskap på vägarna, inte vilt men ändå många. Anledningen till att dem svarta stressade oss var att efter klockan 18 gick solen ner väldigt snabbt, innan halv 7 var det becksvart.

Väl framme i Chensea skådade vi den vackraste utsikten och moln som låg på bergen, när våra tre bilar åkte fram på vägarna dansade barnen som i panta-mera reklamen.

Varmt välkomna blev vi och dessutom fick vi alla varsitt eget rum, uppskattningsvis 4kvm stort, att se den sängen var det bästa på dagen, större än min egen och såg väldigt behaglig ut, precis som jag behövde efter 2 dåliga nätter med den där obekväma kudden. Rummen låste vi med hänglås.

Vi blev bjuda på mat och inte vilket mat som helst utan samma mat mamush fick mig att äta hos honom, någon typ av nationalrätt som går ut på att man får ett slags bröd som liknar en pannkaka, man river av en bit bröd och greppar olika typer av tillbehöver och såser med den och äter. Vad som inte stod på bordet var någon extrastark röra som "infödingarna" hade någon annanstans, antagligen trodde dem inte vi skulle gilla den men det kan jag säga dig att ett kilo av den starka kryddan kostade ca 40birr och en sådan ska jag ha med mig hem.

Medans dem andra begav sig för att be så gick vi som inte orkade till våra rum.

Dagens roliga händelse blev helt sonika att den andra unga, Kristoffer, behövde gå på toa, nummer två så att säga.

Vad var problemet? Jo ett hål i marken, men efter mycket knipande fick han trotsa hålet och huka sig, efter avslutad bajsning meddelande han genom dörren att allt gått bra.

Nu ligger jag i min säng och skriver, strömmen gick precis för andra gången men inte spelar det någon roll då min kontakt på rummer är helt intakt, ström ger den men den greppar liksom inte själva laddaren så vill jag ha något laddat får jag antingen hålla laddaren mot kontakten i tre timmar eller fjäska för mina grannar som tydligen har kontakter som funkar, jaja. klockan är nu 20.15 svensk tid dvs 22.15 här. Det här hotellet hade dessutom en bar och om någon dag ska jag ta en riktigt god kall öl tänkte jag. Nu ska jag kolla igenom den här söta lilla maskinen och se om jag hittar något jag inte sett tidigare, ty strömavbrottet gör att jag inte kan läsa den nyhittade intressanta tidningen Misstänkt, som bl.a. har ett repotage om hur man tvättar pengar. God natt

Klockan var inte ställd denna morgon efter som jag lagt den på laddning inne hos Kristoffer så med andra ord var den även hans ansvar att jag skulle vakna, lite dåligt med tidsuppfattning men skulle tippa på att vi gick upp runt 7-8, först ner till wcg center och för att äta nästan samma sak som på kvällen, ingera, som deras nationalrätt hette. Inte nog med dessa svamp-liknande pannkaksbröd så fanns även ägg-röra, bröd, marmelad och lite annat framdukat. Dessutom är jag glad över att jag valde teet för det smakade gudomligt gott.

En mätt mage senare var det dags att beska Chenchas fängelse.

Ett fängelse men sammanlag 450 fånar varav 15 var kvinnor, dessutom hade kvinnorna tillsammans 6 barn som var med där.

jag förstår om det låter obehagligt menäven om dem var "inlåsta" så såg barnen glada ut och hoppade hage och lekte runt.

Jag överdriver inte om jag säger att dem flesta var kristna.

Innan vi gick in i själva fängelset så blev vi inbjudna till fängelsechefens rum, som dessvärre inte såg ut som någons chefs rum. Han berättade lite snabbt om det jag skev ovan och och sen fick vi gå in. I Sverige har vi 4meter höga stängsel med taggtråd, här hade dem ca 1,70m ihopflätade bambuskott. Okej, i Sverige har vakterna knappt batonger och här hade dem kalasjnikovs. Vilka jag antar att dem använder ut i fall att.

Vi gick förbi ett litet hus som det rykte ur och jag gick ifrån gruppen ett par meter för att undersöka och fann där inne ett litet kök med innehållande ett par personer och några kärl där kok pågick. Någon ropade att vi skulle gå och jag gick därifrån, nästa ställe var en kyrka och jag kommer mer till den strax, vi hade möte med uppskattnigsvis 150personer, det var tufft att se och jag har en del bilder från det tillfället. 12.00 åt dem lunch och vi gick ut i friska luften och fikade med läskedryck och bulle. 12.40 gick vi in i detta fallfärdiga hus som iallafall var deras kyrka och det är nu saker händer. Efter att vi sjungit och några böner blivit lästa kom folk fram och jag vet inte riktigt vad jag ska tro, aldrig förr har jag fått så många rysningar under ett par timmar och inte heller var det av några vackra ord då jag inte begrep etiopiskan dom pratade, men samtidigt ska det mer till innan jag tror att det är jesus, som resten av min grupp garanterat skulle hävda om jag sa det.

Men det var inte bara det som gjorde det såpass speciellt.

Vuxna herrar brast ut i storgråt, folk "svimmade av" med hjälp av andras händer på huvudena och böner, mäktigt var det.

Även den dans som det bjöds på till alla sånger är något jag sent kommer glömma. Många ville att vi skulle be för dom och till en början gick ett par 4-5stk fram och blev bedda för, sen kom det fram att ännu fler ville det och alla fick inte fram längst fram som vi vita, och dem kristna svarta vi åkte dit med, altså samma svarta som på något vis sammarbetar med oss, fick gå runt och be för nästan alla. Även jag bad för folk, det kändes en aning udda med så mycket som det verkade betyda för dem hade jag ingen anledning att låta bli. Jag är inte direkt religiös men det var något med nästan allas ögon, dem glänste av någon typ av lycka efter vi var färdiga och jag fick en ny vän. En snubbe med två namn varav jag just nu bara minns Adeba. Det började att vi bad för varandra och samtidigt kramades hårt, det kanske låter underligt men det var den skönaste och vackraste kram jag fått av någon annan än min mamma. Numera har jag hans adress och jag har gett mig fan på att höra av mig, även nummer och mobilnummer fick jag, konstigt nog är det väldigt många här som har mobiler så jag antar det inte är särskilt dyrt att ringa.

Jag vet att i samband med att vi delade ut saker så var det någon rolig tjomme som undrade om vi kunde betala hans mobilräkning, 100birr, som det tydligen var i månaden.

Vi gick förbi deras toa som inte var någon vacker syn men det får bilderna förklara senare.

Jag hade sett några typer av "kojor" eller kåkstads-bon, som jag till en början antog var där dem bodde men så illa var det inte, det var vävstugor, även där finns bilder.

På "fängelsegården" stod ett pingisbord som dem snabbt tog in när det började regna.

Deras sovplatser fanns i en typ av större barack, det fanns 6baracker och i vardera sov ungefär 70-80människor, men en sovplats lika bred som en strykbräda och tätt intill varandra, deras ägodelar hängde i taket i olika påsar ovanför deras sängar.

Efter detta blev vi återigen inbjudna till deras fängelsechef som förklarade att det ända som skiljer honom från fångarna är en uniform, han sade tillockmed att hade det inte varit för den hade han kramat och älskat dem som alla andra, vilket han gjorde men inte kunde göra då det inte skulle vara ett fängelse. Han tog upp några av deras största problem, toaletterna luktade något oerhört när det var som varmast och han hade hört det gick att lösa med biogas. Vävbodarna som jag beskrev som kåkstäder gick bara att arbeta i vid normal temperatur, för varmt så gick det inte och om det regnade förstördes tygerna, med andra ord arbetade dem bara när det var mulet.

Ett annat problem var att det inte fanns tillräckligt med biblar.

Medans detta förklarades bjöds det på rostade korn som fängelseinternerna själva plockat och tillagat.

Varje fånge kostade 5birr om dagen. Aldrig någonsin hade det skett ett mord eller självmord trots att många av fängelsedomarna var livstid, dock inte livstid som i Sverige utan påriktigt.

På vägen till fängelset var det en liten grabb som fjäskade något ordentligt, fast det gått många timmar, 16.00 var vi färdiga, så var samme lille grabb utanför fängelset när vi gick ut, han fick inte bara lite småpengar utan även en tröja en stund senare som jag såg honom ha på sig under hela dagen och kvällen. "is it levis" försökte han säga, men nej, det var ju inte det. Det skulle vara höjden av lyx antar jag.

Ett möte i Chenchas kyrka där säkert 300personer var med startades 18.00. Precis innan dess blev jag ropad på av en grabb med några kvistar med löv på, i handen, kokainblad tror jag det var, 10birr för hela bunten i hans hand. Jag avböjde men fick tugga ett blad, inget hände.

Kyrkmötet var ganska segt och jag längtade mest efter sängen och datorn, killen med kvistarna var inte längre kvar men tur var väl det för visst hade det varit en erfarenhet att ha tuggat koka-blad, något du defnitivt inte hittar i Sverige.

Efter lite kvällsmat på den oerhört virrige Åke's rum tillsammans med den lika sköna Leif och 23årige Kristoffer. Tack mamma för alla varma koppen! Så blev det tillslut sängdags, alla väskor är återigen packade för imorgon blir den där turen till den lilla byn där vi ska sova i hydda, med andra ord hörs vi nog inte på en dag.

Björn hade sagt till alla att bussen skulle gå ifrån vision 8.30 men jag hade hört när han pratade med någon annan som i sin tur hade sagt att bussen gick 9.00, med andra ord visste jag att jag hade en timme till godo.

Ändå ställde jag klockan på 7.00 för säkerhets skull, ville vi få frukost också där så kunde vi få det från och med 7.30.

Men fast klockan ringde vid 7 och jag pratade med dem andra i min grupp, och dom sa att dom gick till Åke i det andra hotellet, något hände, förmodligen och mest sannolikt råkade jag somna om och vaknade precis 8.24 med lite småpanik, trots allt skulle alla våra väskor bäras ner till 10-hotellet, jag försökte springa med min packning men dem var ändå inte där när jag kom, med andra ord hade dem redan gått till vision.

Jag ställde min stora röda väska vid 10hotellet och med hjälp av kroppspråk bad jag han hålla ett vakande öga på den, jag skrev det inte men det verkar som att 10-hotellet är säkrare och darför skulle vi inte ha kvar våra saker i vårat nuvarande hotell. Jag sprang ner till vision och som tur var fick jag informationen att bussen var försenad, lånade björns nyckel och låste in mina saker på hans rum i 10-hotellet. Efter det gick jag tillbaka till vision och någon snäll själ erbjöd sig att följa med till någon shop och köpa gummistövlar, för lerigt var bara förnamnet.

70birr fattigare men ett par stövlar rikare begav vi oss sen till bussen som tog oss 45minuter här ifrån till en liten by kallad Eso.

Väl där ställde vi in våra saker i deras kyrka (inga kyrkor här ser ut som kyrkor förutom att det är ett kors på). Sen började folk samlas, wsg killarna hade som vanligt med sig sina instrument och det bjöds på sång. Tydligen har Etiopien 70 olika språk, inte som dialekter i Sverige utan mer annorlunda, kanske Svenska och Norska. Altså pratar folket här i Chenscha samma språk som dem i Eso, altså behövdes en tolk när vi var där. Vi sjöng på Svenska, Esoska och Cheanchaska. Efter det var dert någon typ av gudstjänst eller liknande och aldrig förr har jag sett så många bli besatta, altså falla ihop och ligga på golvet och göra ljud och rörelser, väldigt märkligt och mäktigt, sånt får mig att fundera.

Jag frågade hur det här med besatthet funkar och då fick jag förklaringen att här ute i den lilla byn är det många ockulta religioner och dem ber till olika gudar, häxkonst och liknande, darför var det altså fler som blev besatta där än i t.ex. fängelset.

När dem ligger och skakar och gör ljud är det tydligen det onda ur dem som går bort eller nåt sånt.

Dessutom har jag förförsta gången här i Etiopien bajsat i ett hål i marken, okej det var en plåtskiva runt om men fortfarande ett hål i marken.

Efter detta blev vi indelade i fyra grupper, i min grupp blev det Leif, Åke, Kristoffer och goytom och videokillen som jag inte minns namnet på, och en "ledare" som i sin tur bodde där vi skulle få sova. Först blev vi tagna till ett tråkigt litet hus, ett ganska vanligt hus och ingen hydda som vi var inställda på. Efter lite protester fick vi tillslut som vi ville och en snubbe följde oss i mörkret till en äkta hydda, så som vi föreställt oss, halmtak och rund gjord bambu. Där inne satt hela hans familj och med hjälp av översättaren Goytom så kunde vi kommunicera lite, oerhört faschinerade av min lilla medicin-låda blev jag uppmanad att starta apotek. Snusen var också ett intressant inslag i deras vardag.

I våran hydda som som vi sov 6personer i fanns även en ko och två får och ett lam, igenom hela hyddan gick ett staket kan man säga, halva sidan hade djuren och halva sidan hade vi. I vanliga fall sov familjen där inne men vi fick ta platserna och dem sov i ett lite finare hus som höll på att byggas.

Precis när alla kommit till ro och slutat prata hördes ett högt "MUUU" och hela gruppen föll i skratt. Vi vaknade runt 6 och började klä på oss, foton blev tagna och familjen blev tackad. Familjen fick lite kläder och handdukar men också pengar, ca 270birr, mycket mer än en månadslön.

Tillbaka till Esos kyrka där det blev lite frukost och sen fick vi se Esos skola, många intressanta bilder där och även nu hittade jag en kompis, dock inget skolbarn utan tjomme i 40års åldern som jag lovat att skicka brev till! Påminn mig. Dessutom fick jag en jättefin, förmodligen handvävd, sjal eller halsduk. Många farbröder har dem på axlarna här!

Tillbaka till Chencha så skulle dem andra rida, jag såg min chans i att försöka ta det lite lugnt och få lite skrivet så jag stannade kvar, likaså Kristoffer. Lite bröd blev köpt och en coca cola, sammanlagt 5birr. Medans Kristoffer låg och försökte sova så gav jag mig ut på lite ävertyr, spelade pingis med barnen på gatan, hittade några i min ålder och försökta kommunicera, försökte fråga om koka-busken men dem trodde jag mena cocacola, khat däremot, som här tydligen uttalas tjatt, fick jag köpa för 5birr. Det är nog inte riktigt min grej altså. Kristoffer vaknade och vi gick ut på en liten sväng, jag hittade fina tyger som jag valde ut och som jag betalade för, jag fick dem aldrig för han skulle sy en dress av det ena tyget och det var någon typ av desiption, 2 timmar senare skulle den vara färdig. Jag gick runt med kristoffer och vi gick till vision, hälsade på folket där som inte hade fått följa med i brist på hästar, tur att jag inte gick med till ridningen tänkte jag. Kristoffer skulle gå tillbaka och bajsa och för mig blev det till att kolla hur långt det kommit på min dress jag valt ut, nästan färdig så jag gjorde istället dagens misstag, jag gick till frisören som låg vägg i vägg och tror att jag numer har en typisk etiopisk frisyr, ingen lugg så hela pannan ser rolig ut och ja, en bild säger mer än 1000ord så kolla någon bild istället. Dressen blev klar och för allt som allt, klippning, scarf, dress och sy-avgift fick jag betala 80birr. Frisören fick dessutom dricks.

Nu sitter jag här i hotellbaren med en öl, tog ett foto aldelles nyss där en polis-konstapel var med.. Försöker skriva lite ikväll också!

Dessvärre blev det ingen skrivning på kvällen då vi satt inne hos Åke och myste, han har dessutom en helt fantastiskt liten vattenkokare som har varit till mångas nytta. Klockan ställdes på 07.00.

Fredag morgon blev jag väckt av knackningar på min dörr, Kristoffer och Leif stod utanför, klockan hade inte ringt än, 6.56 närmare bestämt.

In till Åke igen för lite frukost. Efter det begav vi oss tillsammans ner till Vision center där det bjöds på frukost. I samma veva fick vi reda på att en bro som är på vägen till Adis hade rasat, med andra ord lär vi få stanna här lite längre än planerat. Batteriet på min kamera är slut så förtillfället ansvarar jag för Kristoffers kamera, han tar ändå inga bilder så det är lika bra.

Vi fick en rundvandring i Chenscha, runt WSGs olika "farming places" altså, mark som är köpt lite här och var till vinning för wsg. Morötter, kor och andra ätbara ting växter och går på den här marken som dom köpt lite här och var. 12.00 var vi bjudna till kommunkontoret för att dem ville tacka oss för våran insats och samtidigt bjuda på lunch. Lamm och bröd, dessutom har jag blivit förälskad i någon stark röra som finns vart man än kommer här i Etiopien, den fanns också. Vi fick en liten rundvandring för att se vad kommunen gör för sitt folk. Borgmästaren är borgmästare för 125.000 människor, 10.00 här i Chencha och resten runt om. Dem visade oss sitt "ålderdomshem", vanligtvis brukar familjen ta hand om dem äldre men dessa var äldre som inte hade familj av en eller annan anledning, kommunen får inga pengar för dem så praktiskt taget får dem mat om det finns pengar över, där blev en del skänkt.

Vi blev visade en barnskola och fick se när dem berättade sagor, ett barn ställde sig längst fram och sade någonting och när meningen var avslutad sade resten av barnen i kör "issue" = okej, och så sade barnet längst fram en till mening och så fortsatte det.

Efter barnskole-besöket fick vi lite fritid, jag kollade runt i staden lite gran. Vid 16.00 stod en mulåsna och väntade på mig för jag klagade så på mitt skavsår, resten av gruppen gick den där 40minuters promenaden till Mufu kyrka. Intressant upplevelse men vägen tillbaka var inte rolig. Kolsvart väg tillbaka, i regn. goytom och Nehom höll om mig så jag inte skulle trilla.

Tillbaka 22.30, spelade lite spel och skrev lite, tillslut föll jag i sömn.

Lördag blev det sovmorgon för mig. Dem flesta andra åt frukost vid 8 för att vid 10 gå till någon kyrka.

Runt 11 valde jag att leta reda på folket och gav mig ut, gick till vision center men ingen var där, en jättesöt kortväxt man visade mig vägen. Den där lille mannen är underbar och passar upp oss som om vi vore gudomliga. Ingen engelska kan han heller.

På vägen till kyrkan i sällskap av lille mannen mötte jag några andra farenches (vita), så ingen kyrka blev det utan istället tillbaka till hotellet med fem nyinköpta plastpåsar, förmodligen världens bästa uppfinning.

Halv ett skulle vi tydligen bli bjudna på middag men eftersom Pierre var kvar och hade fått för sig att det inte var förens 13 så stannade jag med honom i vårat hotell i väntan på att regnet skulle gå över. När vi väl kom till våran middag hade många ätit upp vad som förmodligen var lamm / får och bröd.

Efter detta blev ett får och ett lamm köpt utav Björn som sen skulle få bo på WSGs vision farm här i Chencha.

jag fick köpt 2 flaskor, gin och ouzo. 150birr eftersom det är en skyhög pant på flaskorna och jag kan inte lämna tillbaka dem.

Nu är mitt bagage färdigpackat och organiserat, klockan 17.30 ska vi vara vid 10-hotellet med väskorna som ska packas upp på bilarna redan idag. Eftersom bron är trasig fortfarande så ska vi ta en annan väg tillbaka imorgon.

Regnet kom precis så jag fick ta in mina blöta kläder som hänger på tork. Efter att väskorna är packade ska vi be på torget för den här staden.

17.30 var vi mycket riktigt vid 10-hotellet, dock utan väskor. Vi begav oss till Chenchas torg som ligger precis utanför 10hotellet och bad för staden. Medans vi står där kommer min söte lille favorit fram, han heter något konstigt och Salomon, med en lapp där det stog något om någon syster och telefonnummer på bräcklig engelska, jag förstod inte riktigt vad som menades förutom att han ville ha mitttelefon nummer.                         Efter bönen begav vi oss ner till vision center och jag fixade en penna och en lapp och skrev adress och telefonnummer. Det var samling och vi tackade alla som hjälpt oss och vi fick tack för det vi gjort, ett kollekt gick runt och sammalagt hade vi skänkt runt 10.000kr, som bl.a skulle gå till en ko till wsgs farm. Vi fick som vanligt ingera men idag var det till och med kött i såserna eller ja, tillbehören. Efter det gick vi därifrån och granne med vision center bodde Salomon, jag blev inbjuden en snabbis för att lämna lappen, då förstod jag att det var hans syster som menades på lappen. En jättesöt syster som förmodligen var i min ålder. Kram av mamma, kram av Salomon, kram av Salomons lilla syster och den mest mysiga och fnittriga kram någonsin av hans storasyster.

Efter det blev våra väskor nedburna till 10-hotellet och packade på bilar, allt för att underlätta imorgon.

Nu ligger jag här och tänker oerhört mycket på lille Salomon och hoppas/vill att jag ska hålla alla löften om att brevväxla med folket jag har fått adresser till. Strömmen kommer och går som den vill, nu precis kom den tillbaka efter 15minuters uppehåll och jag tänkte avsluta kvällen med lite spel och läsning i Misstänkt, tidningen jag ska börja köpa. Ett härligt avslut på denna lördags kväll. Klockan är ställd på 05 och vi kör 06. God natt!

Söndag kom vi ifrån Chencha runt 06. Tyvärr hade jag redan packat ner mina skor i bagaget som blev upppackat på bilen så stövlarna kunde jag tyvärr inte ge bort. Lite jobbig blick han gav mig när han förstod, killen jag hade lovat dem altså.

Eftersom bron på den vägen vi tog till Chencha var trasig så tog vi den andra vägen, lite mer off road, vi fastnade 3gånger.

Vid 13.30 var vi framme i Hossana. Först blev det mat, omelett och bröd. Efter det stressade vi oss till Hossanas fängelse där 400 var kristna och resten muslimer, sammanlagt 700 ungefär.

Nu sitter vi i bilen på väg till Addis, får skriva lite när vi kommer dit! Nu tänkte jag spela.

Runt 20.00 var vi framme vid WSG och då möttes vi av ett par blonda flickor som senare visade sig vara andra svenska boende här, ingen kontakt hittills. Efter årets skönaste dusch känner jag mig återigen fräsch, fem dagar utan tvätt är väl också en upplevelse. Nudlar blev tillagade och kantarell-varmakoppen uppdrucken. Nu funderar jag över hur det skall bli med alla skänke saker. Ouzoflaskan har redan läckt lite och jag planerar att snart somna. Hörs imorgon!

Måndag morgon.

När jag öppnar ögonen ser jag en Kristoffer komma in igenom balkongdörren. "Klockan är 08.30" säger han och jag får på mig kläder, går upp och köper frukost, bröd, juice och varma koppen.

Rakning blir gjord och efter ett tag inser jag att Kristoffer lurade mig, 07 var hon när jag vaknade. Menmen, det här är sista dagen nästan så det är lika bra. Snart ska vi bli visade runt i WSGs verksamhet runt om i Addis. Min laddare och pengar ligger inlåst och han med nycklen har ännu inte kommit. Däremot har alla skänk saker blibvit flytta ut till balkongen. Nu är det lite batteri och jag ska dricka upp Espresson som Leif gav mig. Tackar.

Runt 8 på morgonen steg jag upp enligt kristoffer. Vi begav oss mot gatan där alla stånd knappt hade öppnat, efter en lång promenad upp på gatan i sikt efter det där ståndet som sålde kryddor. Inga kryddor hittades eftersom klockan inte var så mycket men en brödbutik fick ett besök och ett oerhört gott bröd blev inhandlat.

Lite frukost och sen gick tiden åt att vänta på Gisachew som kom men resten skulle vi möta senare, tarik och Madkes. Vi blev visade runt i WSGs aktiviteter eller ja, det dem gör runt om i Addis.

Först fick vi se deras skola Guara som hade elever upp till fjärde klass. Kindergardet 1 och 2 som med andra ord är förskola eller liknande. Väldigt fin skola som hade kostat 1.000.000birr att bygga. Till en början fanns bara 3 tomter till salu, tre tomter som låg bredvid varandra och från början var bara den ena till salu, efter ett tag var 2stk till salu men han som ägde den i mitten vägrade sälja, något år gick och och till slut var även den tomten i mitten till salu och dem hade en fullkomlig mark att bygga denna skola på. 0-6an gick där.

Efter det åkte vi minibuss ca 20minuter och hamnade på Entotto-skolan där slavbarnen fick gå i skolan efter eller före dagens arbete. Vi bjöds på fin sång och lite lektioner med klasserna som var mellan 12-80år, lite osäkert om på det blev rätt ålder men i klassrummen såg vi en kvinna som studerade och hon var nog i 40års-åldern.

Avslutning där och sen hamnade vi på samma flickhem som vi besökt en gång tidigare och jag fick en fin klänning inköpt.

Plåtskjulsskolan där Gisachews fru jobbade, som dessutom var gravid. En skola som i princip var flyttbar, bara cementen på marken var orörbar. 0-9 gick dem i den skolan som dessutom hade ett computerlab och en stuga eller ett rum med hiv-testnings utrustning. Dessutom hade den skolan utbildning för ammande mammor. Två mål per dag fick barnen i skolan.

Pojkarnas vävstuga åkte vi till efter och jag inhandlade en blå fin scarf, lite tråkigt att även dem som fått en extra chans tar alla chanser att göra extra pengar, först sade han 80birr och när jag betalat kom han en stund senare och ville ha 20 till för den.

In i bussarna igen med riktning mot flickhem nr2, detta låg hyffsat nära guesthouse. Tyvärr hade dem inget till salu där inne,  kläder altså som det första. Däremot hade dem rusktigt sköna fåtöljer och Björn introducerade någon typ av lek som var lätt att lära sig, alla stod i en ring och skulle följa hans rörelser. Självklart åkte jag ut först och Gisashew vann. Några av flickorna hade dessutom barn som bl.a. fick ballonger och andra babyleksaker.

Sen fick vi tid att gå på gatan och inhandla lite allt möjligt. Den där kryddan som jag gillade visade sig vara chilipulver, måste hitta recept på röran vi fått överallt. Godaste brödet som blivit uppätet under resan blev också köpt.

17.00 skulle vi samlas och ge oss iväg till WSGs huvudkontor.

Väggen fick fungera som projektorduk till presentationen som Gisaschew hade knåpat ihop, lite allmän fakta om vad dem sysslar med, siffror om antal gatufolk och vad saker och ting kostar. Om jag förstod det hela korrekt var Lena Backman och Läkarmissionen två viktiga pelare och sponsorer för att det skulle gå runt, resten verkade komma från gåvor.

I ett fint kontorsrum med fina bord och stolar slog vi oss ner i väntan på att tiden skulle bli rätt, runt 21 begav vi oss ut i 3 mindre grupper och besökte gatubarnen, G pratade lite med dem och undrade om vi hade något att säga dem men vad ska man säga? jag förblev tyst.

En liten kille på kanske 7år berättade att han saknade sin mamma som bodde ungefär 35mil ifrån, han hade blivit iväglurad till Addis i hopp om jobb men det var slaveri det gällde så han rymde från "den nya ägaren" och bodde hellre på gatan.

Trots att det knappast var mer än 13-14grader var han endast iförd tunna byxor och tshirt, inga skor heller.

En liten stund senare var det dags att besöka området där de prostituerade regerade, vi kom in på små gator där flickor stod intill väggar och man kunde se in i vissa rum, om man nu kan kalla dem så, det typiska verkade vara

2*3m med stereo, liten tv och en säng.

Vi pratade med några enstaka flickor, spelade någon form av boll men en liten kille som hängde där och försökte visa att män inte alltid bara är ute efter en sak. Några av flickorna kunde lite halv engelska och det var något speciellt i deras ögon när dem fick en peng utan att ge något tillbaka. Enligt G kunde vi forsätta längre fram och möta ännu yngre tjejer i åldern 8-10år, jag tror jag är glad att vi slapp se det. Medans vi pratade med några av flickorna kom det fram killar i 20års åldern och undrade om dem kunde hjälpa oss med någonting = hallickar..

Själv hade jag lite svårt att somna efter det och ringde dessutom hem innan läggdags.

Väskorna var nästintill färdigpackade inför morgondagen och trots allt så fick jag mig en god natt.

Tisdag morgon blev en stillsam stund. Mer eller mindre fria aktiviteter men alla samsades om att tillsammans besöka vad vi kallade silvergatan, en gata med mycket silveraffärer. Silver och läder är väldigt billigt i Etiopien i jämförelse med Sverige. Tyvärr fanns inte dem enda läderskorna jag kunde tänka mig i storlek 41 så det fick kvitta. Istället hittade jag schyssta glasögon, men  också ett par smycken till min käraste. Däremot funderar jag på om inte jag ska behålla halskedjan, jaja vi får se.

Inne i en affär där skorna som i mina ögon åtminstonde var fake men ändå väldigt dyra (500birr kunde han som max sänka sig till) var det en söt tjej i min ålder som friade till mig. Det blev varken skor eller fru den där gången. Vid kvart över två skulle vi gå till en av dem finare resturangerna i Addis, Lucy heter den och allt var bra till en början. Trevligt exotiskt miljö vilket gjorde att tankarna flög till Hawaii trots den smutsiga miljön med tiggande barn utanför. Första missen blev att jag fick pommes istället för ris till min pepparstek, även om det kostade 42birr, vilket var bland det dyraste så ska det ju ändå vara seriöst, självklart klagade jag och fick mitt ris tillslut. Andra missen blev när Kristofer fick hår i sin mat, självklart klagade jag då också dock utan framgång. Muppen till servitris sa "Ouh sorry, wait a second" och gick iväg med tallriken där håret för att sedan komma tillbaka och på allvar hävda att det inte var ett hår. Jag bad henne ta hit tallriken igen så jag skulle kolla extra noga dock utan framgång. Det förstörde nästan hela min dag.

Medans dem andra åt klart gick jag och Anette till ett marknadsstånd och hon köpte en keps och jag ett par skor, från 400birr fick jag ner priset till 120, bra gjort Sajm!

Tillbaka till guesthouse men fortfarande fritid, klockan var ca 15 och 17 skulle vi samlas.

Under samligen bad vi om alla möjliga saker, bl.a. för mig, att jesus skulle hitta mig.

Efter ett fint avslut på hela samlinggrejen begav vi oss mot flygplatsen, vi satt i muslimernas egna bönerum om bad, alkohol blev inköpt och ett sött rosa lypsyl. Flygresan var bekväm.

I Stockholm väntade vi på tåget som skulle ta oss hem och tack för att dem numera har internet på tåget! Tack för denna resa

Projektplan

Svält

Mitt arbete kommer skildra en vardag där barn och vuxna varje dag letar efter de förmögnas rester på soptippen och minsta lilla brödbit är vägen till en mättare mage.

Mitt arbete kommer främst handla om svält och hur en hungrig mage påverkar ens dagliga sysslor men jag vill även på något vis försöka få in någon typ av jämförelse mellan en svält man väljer själv och en svält där det inte finns något annat val.

•·        31 oktober 2008 flyger jag från Arlanda och landar sedan ca ett dygn senare i Addis, Etiopiens huvudstad. Lite olika aktiviteter står på schemat och eftersom vi mest kommer vara i huvudstaden där det finns minst elände så är det en 3dagars utflykt till en by en bra bit ifrån civilisationen som jag kommer lägga min kraft på, i nuläget kan jag inte svara på om byn jag kommer besöka har invånare som plockar i soptippen men att mat är en bristvara är ett faktum i stora delar av detta land.

•·        Målet för detta arbete är främst för att jag själv och kanske någon annan skall komma till lite bättre insikt i att vi faktiskt har den oerhört bra, att visa svart på vitt att något är fel när ungdomar blir äcklade av mat då den kan göra dig tjock. 

Det skall jag nå genom att ta åt mig av synen jag kommer få, dokumentera den och möjligtvis försöka få till en intervju med någon person hur denne ser på situationen runt om i världen idag.

•·        Jag skulle helst vilja göra en powerpoint-presentation men det kan nog också gå bra som en redovisning

En sömnlöshet är kanske inte så konstig då jag sov ett par timmar efter att jag sjukänmält mig ifrån Konsten att övertyga och då får jag väl helt enkelt ta tillfället i akt att skriva lite här, ack för dåliga tvprogram.
Min egna torrent eller Direct-connect, Sebbe, bidrar till att datorn här bredvid sängen på det snurrbara bordet fyller en fantastisk funktion. Det förvånar mig inte en sekund om det skulle visa sig att denna underbara uppfinning förvandlat en hyffsat okej sajm med helt okej muskelmassa till en ordentlig slöfock, såhär många filmer jag sett de senaste veckorna har redan slagit mitt film-rekord för 2007.

Helgen bjöd på reggaekväll under pusterviks tak. Millionstylez, governor andy, jr Eric m.fl. gjorde det till en ganska skön stämning, trots att alla inte sågs med blotta ögat fylldes öronen av dem klassiska reggae-instrumenten.
Några missöden dom vi idag skrattar åt blev också av! Burgerking och järntorget runt i bara strumplesten!
Även lördagen bjöd på utgång, i Razzia möttes vi av en sjungande Muffadall, bra där muffen.
Också en bio har blivit av men annars hade det varit lugnt på schemat. Det behövs serru, kanske inte lugnet men pengarna som brukar komma med röjjet kan liksom inte riktigt förbrukas då jag står lite i skuld till lilla mamma.

Etiopien here i come! 14dagar i landet längst här ifrån. Besök på alltifrån barnhem till fängelser och instutioner för prostituerade, mulåsne-ridning och bo i koja i någon by utan allt.
"Vad är värt att ta med sig? kläder eller leksaker eller hur bör jag tänka" frågade jag
"-Satsa på kläder då många inte ens vet vad leksaker är där borta" svarar han.

Min lön från jobbet skulle från början gå till en schysst semester i något schysst land, sedan ändrade jag mig och gjorde upp listor för ny elektronik som skulle förgylla mitt hem. När jag sedan fick detta erbjudande så var det lika bra att slå till eftersom det varit lite av en dröm eller något jag ska ha gjort innan jag dör. Och med lite tur kanske jag tar åt mig av situationen där borta så man slipper vara så åpen om att ha och ha allting, förmodligen blir det väl inte så men lite önskningar får man väl ha.

Inte nog med Etiopien, något annat har gjort min tillvaro lite extra bra det senaste! Ska inte gå in på detalj men får väl se var de leder!

Det får allt räcka för ikväll! sov så gott.