Sajm

Och så kom dagen D.

Allt var färdigpackat, klockan stod på 05.00 och mamma kom in för att ge mig min ny utskrivna kåvepenin, den andra kåvepenin på mindre än ett dygn. Dagen innan dagen D fick jag i sista sekund besöka vårdcentralen som kunde konstatera att min onda hals var halsfluss, bakteriell halsfluss som slutar kännas och göra ont redan två dagar efter första pencillin-intag.

Dålig start på en intressant resa men halsflussen satte tyvärr inte pricken över i:et, det gjorde strömavbrottet som drabbade våran lägenhet strax efter andra kåvepenin-intaget.

Att duscha och samtidigt hålla i en ficklampa var en ny upplevelse. Som vanligt gick ju allting ändå bra men såna där saker får mig att tro att något högre väsen inte vill att jag ska resa. 

07.40 gick bussen ifrån Göteborgs central. Inte nog med internet ombord så fanns också bussens egna svar på Idol-Agnes, en riktig primadonna förgyllde hela min tillvaro till Stockholm. Varför ska det vara så svart att bara uttala några små vänliga ord till någon som faktiskt förtjänar det?

Tomas Arvidsson har skrivit en bok som han givit titeln Andras Pengar och drygt 100 sidor in i boken var jag framme i Stockholm. Det är först nu jag ångrar all min packning, 2 megaväskor ~50kg och en hyffsat ful ryggsäck.

Tack vare mina mina stora väskor fick jag mig en trevlig men ack så kämpig rundvandring i Stockholms central i jakt på en tillräckligt stor förvaringsbox.

Mcdonalds fick mätta min mage och efter att maten blivit smällt fann jag det rätt att ta en sista öl innan resan kunde börja.

satt jag i en skinnfåtölj men en stor kall staropramen i ena handen och denna lilla söta maskin i andra, 16.00 ska jag möta resten. 16.25 hittade dom mig eller jag dom, hur man nu vill se på det. En jädrans massa kånkande på väskor senare hade vi både checkat in och gått mot gaten. Till min stora förtjusning blev det skönt att inse att jag inte skulle vara det ända stycket lamkött. Kristoffer ca 23år hjälper mig hålla medelåldern i shackt

Han beställde något gott ur flygplatsens egna O´learys och jag tog tillfället i akt att en sista gång ringa till dem viktigaste, Mamma och Lovisa.

Om vi utgår ifrån den stunden vi satt på resturangen så var det inte lång tid kvar innan jag skulle inse vad jag gett mig in på.

Boarding blinkar på skärmen och vi rör oss mot dem andra borta vid gate 19, än så länge är allt ok.

Det är nu det händer, det är nu jag ser en grupp äldre människor sitta mitt bland folk och ber. Händerna knäppta och näsan mot marken. Jag låtsas också be men hinner inte komma så långt innan min grupp utbryter i en samstämmig sång.

"Detta är dagen ja detta är dagen som herren gjort ja som herren gjort" Och jag tycker mig känna igen den och nästan kunna sjunga med. Inte förens dom kör samma sång fast på ryska så förstår jag varför. Ukraina 2003.

Inne på planet blev vi serverade älg och sen startade dom någon film och 2timmar senare mellan-landade vi i rom och återigen var vi i luften på väg mot Etiopien.

Ni som känner mig förstår nog att jag hade ganska svårt att sova men efter mycket vrid och vänd i flygplans-stolen föll jag tillsammans med John blund en stund.

7.40landade flyg BT703 i ett betydligt varmare klimat. Av någon anledning känns det extra skönt att få höra att Östersund vid samma tidpunkt hade -10. Nåja, äntligen framme.

Jag kan ärligt säga att jag inte ser mycket "rasism" i Sverige även om jag tror på invandrare när dom säger att dom upplever det men när jag steg in i Etiopien förstod jag hur dom känner sig. Allas ögon vände efter mig och för en gångs skull kände jag mig udda.

Tre minibussar plockade upp oss och vår packning. Färden till vårat gästhus gick smidigt trots att dom inte har några rödljus och att alla tutar på varann, helt plötsligt springer en liten pojke fram till bilen när vi kör sakta och pekar på sin mun, en gest som inte kan tolkas annat än "Jag är hungrig". Tyvärr hade jag inget att ge honom vid det tillfället och för att klara nästa liknande situation så grävde jag snabbt igenom min väska och hittade en påse med chips som vi fick på planet. Chipspåsen i handen ocvh rutan öppen, överallt såg man folk ligga på gatan, sitta med ett ben eller inga armar. Det blev just en liten grabb utan en arm som fick ta del av dom där chipsen, drygt 5minuter efter första hjärtskärande "jag är hungrig".

Efter att alla väskor blivit inpackade så blev det en samling, ingen bön denna gång men lite schemaläggning och planering, avslutning sång.

Efter att ha smakat en trevligt frukost så begav vi oss mot Tottam(?)-bergen där "vedflickorna" gick en duktigt lång nedförsbacke med en last jag själv knappt kunde bära. Det finns även bra bilder på det här.

När vi åkt hela vägen upp för backen och mött ett 50tal vedflickor hamnade vi i en liten by eller kanske rättare sagt ett område, ett område där majoriteten var Aids-drabbade. Anledning är att dem helt enkelt blir utstötta ur samhället här i centrum just pågrund av sin smitta.

Vi blev varmt välkomna i byn och invånarna var folk i alla åldrar.

En pojke som uppskattningsvis var i min ålder pratade nog bättre engelska än mig, det fick dom lära sig i skolan.

Det är nu jag börjar fundera och inse svikterna i vårat samhälle. Vi tar inte åt oss av vad skolan ger oss, då hade alla haft MVG, vi är trötta på skiten och inte intresserade, för många tror jag studiebidraget är den drivande faktorn till att gå till skolan.

När ett barn får möjlighet att gå i skolan här så är det med stolthet och nöje dem ser till att inte missa en ända dag

Åter till pojken jag pratade med. Han förklarade sig på bra engelska och sade samtidigt att han studerat 3år, något som är ganska mycket i den här delen av världen. Ändå fick han inga jobb, han hade aids.

Vänligt mottagna och snart uppdelade i 3grupper, varje grupp fick en etiopisk/engelsk-tolk som översatte.

Varje grupp fick gå in i olika hyddor och kåkstäder, altså grupp 1 fick se hur familj 1levde etc.

Jag var i grupp 3 och när vi kommit halvvägs i rundvandringen i deras hem dök en rödögd arg och gapig snubbe plötsligt upp, förmodligen duktigt berusad. Ingen utom han hade något emot att vi kom och jag förstod ju såklart inte vad han skrek åt oss men eftersom dom andra i hans familj skrattade åt honom kändes det inte så farligt. Pengarna han fick knycklade han ihop och kastade i aniktet på den som ville ge dem, vi valde att gå innan det hände mer saker.

Dagens sista aktivitet blev att möta en grupp tjejer på 14-17år som tidigare varit prostituerade men nu hade fått tak över huvudet och symaskins-jobb, jag köpte en sött kök-kit bestående av rosa grytlapp, rosa förkläde och rosa tyghanske.

På vägen hem där ifrån stannade vi och köpte bananer, inte till min förtjusning för dom var hyffsat bruna allihop.

Som plåster på dom nygjorda såren var det den godaste banan jag ätit, inte brun inuti och inga bekämpningsmedel och den godaste konsitens en banan kan ha trots att jag bara köpte dom lite syrligare och grönare hemma i sverige.

Kvällen kom och det skulle bli kvällsmat, jag gick ut på gatan och tog 15steg sen hade jag ett tiotal olika limpor att välja mellan, två chockorangea korvbrödsliknande bröd fångade min uppmärksamhet, på min dåliga engelska försökte jag fråga vad det var för bröd och jag tyckte hon sa curry, betalat och klart.

Väl hemma igen insåg jaag att det inte var curry i brödet men ändå

Innan vi åkte iväg på morgonen låste jag in alla värdesaker i en securitybox, för säkerhets skull. Tyvärr ångrade jag detta när jag vi kom hem på kvällen för snubben som låste in det var den enda som hade nyckel och han hade dessutom slutat för dagen.

Ett nej är alltid en början till ett ja, tänkte jag och försökte tjata mig till att hans kollegor skulle ringa hit honom. Bra tänkt, för kom det gjorde han, 3 på natten lokal-tid. Men min dator fick jag och mycket blev skrivet. Halv 12 valde jag att gå upp och lägga mig, alla som utom jag som dessutom tryckt två propavan för att få lite ro. För att få beklaga mig lite så tog det en liten tid att somna men det berodde nog till stor det på den där sjukt obekväma, hårda och stora kudden. 10.00 dagen efter skulle vi till en kyrka i närheten.

Att SonyEricsson verkar vara dem enda som är smarta och gör så att larmet ringer högt fast mobilen är på ljudlös, fick jag veta i morse. Trots att jag ställt min nokia på 8.30 så blev jag väckt av Åke, en snubbe ur vårat gäng som också delar rum med mig "Björn beordrade mig att väcka dig nu så du får äta lite innan vi går iväg" klockan var 9.15. När jag kom ner till dem andra skulle alla vara färdiga 9.40 för att gemensamt gå till kyrkan.

Sen jag åkte hemifrån har håret bara blivit mer och mer fett, det kändes med andra ord som ett bra val att ta en dusch.

Det var det inte, huttrande står jag i den iskalla duschen som droppar halvt och försöker tvätta mig, visst det går och det man inte dör av härdas man. En mygga flög in genom fönstret och tankarna på malaria väcktes, dog de gjorde han oavsett malaria eller inte.

Du förstår att vattnet här är inget dom skryter med och vi har blivit rekommenderade att skölja våra tandborstar i flaskvatten för vår egen skull, detta har jag glömt av 2gånger men den som lever får se. En liten kopp kaffe och pencillinen blev nersköljd.

Med en oerhörd gästfrihet blev vi välkomnade in i deras församling, uppskattningsvis 200-300 svarta människor lyssnade till pastorn, eftersom jag inte förstår deras språk får jag erkänna att det var lite uttråkande men titt som tätt ropade olika människor "amen" och "haleluja", förmodligen i samband med att pastorn säger något dom tyckte var bra.

Denna gudstjänst kan närmast beskrivas som en schen ur Whoppi Goldbergs film "Nunna på vift" eller vad den heter, som hämtat från USA och deras rockliknande gudstjänster där hela församligen dansar något fantastiskt och sjunger med högre

än självaste kören. Dock hade jag denna upplevelse sen då vi var i Ukraina men fortfarande lika intressant att se.

Jag minns inte om jag skrivit det tidigare men det verkar lite som om vi vita är något "högre" för befolkningen i detta landet.

På vägen ut ur kyrkan nästan trängde sig folk fram till oss för att skaka hand. Minen på den lilla flickan som blir klappad på huvudet efter en handskakning kan nästan jämföras med minen på en fjortonårig emoflicka som just träffat kent.

Tillbaka till vårat gästhus och sen in i minibussarna och åka mot resturangen, någon bit kött och en omelett och bröd till det.

Brödbullarna som blev kvar efter att vi blivit mätta stoppade vi ner i våra väskor och delade ut till barnen i närheten.

Resten av gruppen begav sig mot något bröllop, jag tror det var en av killarna som jobbar på vårat gästhus som skulle gifta sig och jag skulle inte bli förvånad om det är något fint och förnämt här att synas med vita människor, ingen av oss känner ju han och trots det blev vi alla inbjudna.

Jag och den andra enda unga tog en promenad genom stan, kanske har skrivit det tidigare men det brukar inte vara problem att hitta till saker och ting i andra länder, kroppsspråket är något som enligt mig är oerhört underskattat, ett exempel kan jag ta när vi var i Ukraina! Ordet bazar betydde marknad och med det enda ordet letade vi oss 1-2kilometer varje morgon innan resten av gruppen vaknat, och dessutom är alla väldigt vänliga. Likaså här, även om den bara kan någrafå ord på engelska så försöker dom.

Ett par skor som han sa skulle kosta 300birr (1birr = 0,85kr) fick jag för 100birr, vilket även det är mycket för att vara här. Med andra ord blev jag nog lite blåst. En Coca Cola 33cl kostade 7,90birr i supermarket men i dem små affärsbodarna fanns 50cl för 3-5birr. Konstigt.

Möjligen har jag inte heller nämnt detta innan men gästhuset vi bodde dem första dagarna på låg mitt emot Amerikanska ambassaden, och dom där amerikanerna är lustiga altså. Någon i vårt gäng hade fotograferat "åt hållet" där ambassaden låg vilket är förbjudet, stället har sensorer som reagerar på fotoblixtar. Dom stoppade oss och kollade igenom kameran.

Hemma igen blev det lite käk och omorganisering med väskor för vi skulle ta med oss så lite som möjligt till stället vi skulle till, Chensea. Resten av väskorna (i mitt fal väskan) fick stanna på gästhuset där vi även ska sova dom sista två dagarna.

Jag tror jag är den enda som är vaken, klockan kan vara ca 21-21.30. Lite tid i tystnad så jag satte mig ner och läste samtidigt som jag drack en god varma koppen med smak av jordgubb, sida 213 av 300 ungefär i mitten på sidan så kommer en svar snubbe in i rummet jag sitter och frågar på svenska om jag vill ha mat. "No thank you" svarade jag. Saken är att någon a dem som jobbar på gästhuset har varit i Sverige nångång och således även kan några ord svenska. Jag läste lite mer medans han åt och när jag skulle hämta lite juice så frågar jag på engelska om han ville ha och då får vi lite kontakt typ, snubben kunde flytande Svenska och bott i Sverige 21år, ett år hade han varit i Etiopien och skulle hem om tre månader. Han är här och gör reklam för sitt företag han har där hemma. Dessutom var det han som grundade gratisfestivalen Hoodsfred i Stockholm.

Inte nog med det så lovade han att han var kvar när vi kom tillbaka från Chensea så jag ska försöka smöra in mig till volontär eller sådär.

4.20blev jag väckt, dags att gå upp. Meningen var att vi skulle vara färdiga och åka kl 05 på morgonen men det blev nog

närmare 5.30.

Först hämtade vi upp ett gäng etiopier som på något vis samarbetar med dom som jobbar på gästhuset, sammanlagt var vi tre minibussar med 10personer i varje, ungefär som ying och yang, hälften svart och hälften vit.

Första stoppet blev efter ca 2timmars bilfärd. Omelett och cola blev beställt, bredvid "resturangen" vi åt på stod en motorcykel, en ny motorcykel som var till salu altså. Vi pratade lite lätt i våran grupp vad en sådan skulle kosta i Sverige ; runt 80-100.000kr. Här kostade den 12.500birr, med andra ord ca 10.000kr